Vår bebishistoria

Hampus♥ | 2013-07-30 | 12:49:44 Kommentera här! » 3 st

Eftersom jag har lite tid över så tänkte jag att jag kunde skriva
vad jag gör, vad som händer och varför.
Får se om någon orkar läsa hela :)
Men för att det ska bli rätt är det bäst jag börjar från början...
Vår historia börjar redan i början på 2012 och Daniel hade varit på skidsemester
i Österrike med sin mor, far & syster. Kommer hem och hokuspokus
så var jag gravid, vi skämtde en del om hur det gick till eftersom han varit borta ;)
men var givetvis så lyckliga så ojojoj :D
Det fanns ju denna "magiska vecka" man ska komma förbi innan allt är lugnt/säkert,
så vi avvaktade att berätta för folk, till slut kunde vi inte hålla oss utan berättade för
våra föräldrar iallafall :) Livet gott allting gott tänkte vi, icke heller...
Någon gång under v10 (mars) började jag få ont i magen och började blöda,
lugnt till en början men det ökade hela tiden. 
Detta började på fredag och på söndag var det så jobbigt att jag inte visste 
vart jag skulle ta vägen. In till akuten som bekräftade det som missfall.
Blev hemskickad med smärtstillande för att försökta slippa smärtan i magen.
På måndagen åkte jag och grannen till stan för att tänka på annat, 
gick skapligt bra men satan vad ont i magen det gjorde...
Känslan när man böjde sig ner och "allt" kom ut går inte beskriva, men
man kände att detta var inte bra, kände hur det rann nerför benen "/
Som tur var hade jag mörka byxor och hann till en toa innan det blev alldeles för mycket.
Ska inte gå in på detaljer, men tänk skräckfilm med blod överallt, så såg toan ut
efter jag varit där. Kom till slut hem och satte mig i badkaret för det slutade inte blöda!!
Stackars Daniel visste inte vad han skulle göra, som tur var så var min mamma på väg in
till oss, men blev till slut ambulans till sjukhuset. Där det svimmades ett par gånger, 
blev skrapning och övernattning. Var som ett rangligt spöke efter all blodbrist...
Vi visste missfall kunde ske, men man hör ju ändå inte så mycket om det, så 
det var mest ryck på axlarna över det, 'inte så vanligt sånt händer inte oss'
(som man tänker om sååå mycket andra saker).
 
Månaderna gick och se där så var det två streck på kisspinnen igen :D
Veckorna rullade på, vi valde att berätta för föräldrarna iallafall, men
avvaktade med omvärlden. Veckorna gick o gick och äntligen kom vi
till v18 då det var dags för rutinultraljudet, den dagen var en av de lyckligaste i
våra liv, vilken lyckobubbla vi levde i då! :D
Visade sig att det var en liten pojke, en liten Hampus i magen :D 
Detta var en måndag, måndagen två veckor senare vaknade jag på natten att
det tryckte, klämde väldigt i magen. Hampus låg mer bakåt ryggen så jag tänkte att kanske
var så det kändes när han rörde sig då.
Åkte och jobbade klockan sex men tryckte gav sig inte! Panik! Ringde Daniel,
åkte hem och ringde o försökte komma fram till sjukhuset för att höra
vad de tyckte jag skulle göra.
Det kunde ju inte vara något fel, det fick inte vara något fel...
Klockan två på eftermiddagen kom vi fram, klockan fyra fick vi träffa läkare.
Joora, hinnan var borta, förlossning nästa :(
De gjorde ultaljud när vi kom in, Hampus hjärta slog fint, absolut inget fel
på vår lilla gosse. Men att då få höra "han kommer inte överleva".
Men vaddå?! Han lever ju hjärtat slår ju!!!
Hans lungor är inte nog utvecklade för att han ska klara sig...
Vi fick eget rum uppe på BB, ringde våra föräldrar som kom, våra mammor stannade
hela kvällen, natten och morgonen♥ 
De åkte hem några timmar på morgonkvisten Men kom sedan tillbaka.
Vi kom in vid fyra på eftermiddagen, sammandragningarna blev värre och värre,
gick morfin för att få bort lite smärta. I slutet var det riktigt jobbigt kändes som om
man skulle krypa ur sin egen kropp... Vid tolv på natten gick vattnet, hann snabbt få
skölja av mig i duschen sen var Hampus på väg ut. 
11 december 2012, v20+4, klockan 00.40 föddes lilla Hampus.
Hela 25cm lång med sin fars stora händer och fötter och med min näsa 
Moderkakan ville inte riktigt komma ut, så blev ner på operation.
Vid fyra fick jag komma upp på rummet igen, hade varit helt utslagen efter allt så
de hade låtit mig sova ut på uppvaket.
Mammorna åkte hem några timmar och vi lyckades också
sova några timmar. Sen fick vi träffa kurator, har haft kontakt med henne ända
sen dess, cirka varannan-var fjärde vecka. Tur det annars han jag nog blivit
riktigt psykfall helt ärligt talat...
Alla föräldrar som får sent missfall blir tillfrågade om de vill se sin bebis, och
det ville vi väl, men man var ju så nervös hur han såg ut, hur skulle det vara.
Så vi sköt på det till eftermiddagen, sen blev det som att rycka ett
plåster, bara att göra det. Det var verkligen ingenting att vara rädd för,
han var så fin ♥ Fin och fridfull var han. 
Vet inte hur länge vi hade honom hos oss men kändes alldeles för kort, 
det var så obeskrivligt svårt att lämna bort honom.
Veta att vi aldrig mer skulle få hålla honom :(
Sjukhusfotografen tog iallafall jättefint kort på honom plus
att vi också fick hand-& fotavtryck.
Det de trodde var orsak till detta var en urinvägsinfektion
som retat igång livmodern. Som gravid kissar ju man ca var tionde minut, och
har man då inte ont eller känns obehagligt så missas lätt urivägsinfektionen.
 
Av allt detta så blev det denna graviditeten väldigt mycket extra.
Från v12 har vi varit varannan vecka på specialist mödravården för att kolla
livmodern så det inte lever eget liv, lämnat kissprov varannan veckan där emellan
får att hålla utkik efter urivägsinfektion, och även kurator varannan vecka.
Visst att vi blev glada att det gick så fort att bli gravida igen (en månad)
men det var också psykiskt tufft...
Strax innan jag blev inlagd så att man ändå börjat känna sig lite lugn, 
att det kommer att gå bra! Kännt sig positiv :)
också pang! kommer detta, livmodern har öppnat sig lite, att hon kan födas
när som helst och när det väl kommer ske komer det gå fort,
strikt sängläge tills...?...hon är född.
jaahapp tillbaka till ruta ett, nästan. Känns som det ändå förstördes
massa det som man "byggt upp" det sista halvåret...
Men hon kommer klara sig, hon är redan nu sju veckor större än sin 
bror, och ligger fortfarande kvar i magen så allt ser
ändå lovande ut :) 
Försöker vara positiv även om det tar knäcken på mig att inte få åka hem 
något, men allt för vår lilla madame 
 
Känns som om att jag fått med allt och lite till nu :)
Folk kanske inte förstår exakt ändå vad vi gått igenom , 
men vet iallafall vad som har hänt.
Tack till alla som finns, på alla sätt och vis.
och enormt tack till min älskade andra hälft Daniel 
Tillsammans klarar vi allt
 
 

Kommentarer
Skrivet av: Fröken M

Klart ni klarar allt !! Och om några månader ser jag fram emot att få träffa er lilla prinsessa :) kram

2013-07-30 @ 14:52:28
Länk: http://frokenmela.se
Skrivet av: Emma

Massa kramar! <3

2013-07-30 @ 15:04:09
Länk: http://eembla.blogg.se
Skrivet av: Virre

Min älskade underbara vän. Du är så stark och tillsammans klarar ni allt! Massa pussar och kramar till dig och Daniel.

2013-07-30 @ 20:28:51

Namn:
Kom ihåg

E-mejl: (endast för mig)


WWW:


Kommentar:




Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se - allt om bloggdesign!